Både Pontus og Simon er fra Sverige, men bor i Oslo. De to er ivrige løpere, og noen av dere har møtt de på Runner’s World swimrun på Sognsvann. De startet sammen på den 80km lange EcoTrail-distansen, men kom ikke sammen i mål. Her er deres racereport.
Teksten er ikke redigert og den er skrevet på svensk:
Pontus
«Det var första gången som ECO Trail arrangerades i Oslo och vilken debut det var.
Strålande sol, lätt bris och inte allt för varmt i luften. Starten av den 80 km långa banan låg vid Vaterlandsparken. Det var en samling av goa och glad människor på plats men man kände även en nervositet i luften.
Mitt mål var att genomföra loppet och att komma in på en tid mellan 8,5 – 9 timmar. Det var första gången jag skulle springa ett sådant långt lopp. Jag sprang Ultra Birken förra året och det är ”bara” 60km. Jag hade förberett mig ganska bra med x antal mil i benen men det har varit väldigt stor fokus på alpinskidåkning i vinter. Jag hade löpt delar av Eco Trail banan innan för att testa ut den och se hur banan kommer att vara.
Allt vara noga förberett, utrustningen hade testats och tillpassats. Kläderna var utvalda efter dagens temperatur och aktivitet. Säcken var packad med energi- gel, bars, sportdryck, vatten i camelbaken, förstärkningsplagg, rescue blanket och en kopp(?). Jag tyckte det var lite konstigt att alla som skulle springa ECO Trail skulle ha med dig en kopp men jag kopplade miljötänket efter en stund. Det svåraste valet för mig var vilka skor jag skulle använda. Man skulle löpa 80 km men på asfalt, grusväg och teknisk stigar. Skulle jag gå för några väldämpade skor eller lätta men tunna terrängskor. Det blev mina lätta Altra Superior 2.0.
Min vän Simon Björnholm och jag hade en plan om att springa tillsammans men vi vara samtidigt klara för att det inte skulle vara ett löfte som gällde hela racet. Simon är en bättre löpare än mig, 20 kg lättare, strömlinjeformad och en otrolig snabb löpare. Han tränar med BUL och har kört några tävlingar med deras idrottslag.
Vi började springa från starten tillsammans. Allt gick strålande fint och vi höll ett bra tempo, ca 5 min/km, lite för snabb skulle det visa sig. Det var god stämning och massa prat och många skratt mellan oss och några andra löpare längst vägen. Kilometrarna i början gick fort på asfalten och det är väldigt fint att springa längst Akerselva upp mot Maridalen. Men det skulle bli så mycket vackrare.
Vid Gamle Maridalsveien stod det glada supportcrewet och delade ut mat och dryck till löparna, det var det första av fyra Support stationer under banan. Bananer, apelsinklyftor, Coca Cola, Squeezy energidryck och vatten bjöds det på. Jag stannade inte upp utan tog en banan och sprang vidare. Här börjar också den vackra delen av loppet. Så var det med en positiv känsla man lämnade asfalt och grusvägar bakom sig och tog de först kliven ut i den riktiga skogen. Det kändes bra i kroppen men man slogs snabbt av den tekniska stigen och den branta uppförsbacken. Det var en tung färd uppåt men vi tog det lugnt och gick i de brantaste partierna.
Det var en härlig känsla att springa på skogsstigen och tankarna i huvudet försvann. Man fokuserade mest på var man ska sätta fötterna mellan rötter och stenar. Det var underhållande men hastigheten gick ner litegrann. Det var tort och fint på stigarna med sporadiska små vattenpölar.
När jag och Simon hade sprungit 20+km så var vi inne i ett gott flyt. Det var lätta ben, kroppen kändes fantastiskt och kilometerna bara rullade förbi. Vi sprang och pratade om vilken musik som vi brukade lyssna på när vi tränar. Med tanke på att vi bägge är födda i början på 80talet så var vi ganska överens om att Eye of the tiger, Holy diver, var grymma låtar, hårdrock från vår tid. Vi hade det svårt att minnas texten på dessa låtar. Det hela slutade det med att Simon sprang och började sjunga på en gammal god punklåt av Ebba Grön – Die Mauer, en god klassiker i Sverige. Det var nu i efterhand min bästa stund under hela loppet. Vi möttes av folk som log och till och med skrattade åt oss. Det förstår jag, om man möter två nötter som kommer springande med stora leenden i nedförsbacke med startnummer på magen, ryggsäck på ryggen och sjunger på ”Halt här får ingen passer, kommer ingen förbi. Kommer aldrig över nån mera, så gå är du snäll om ditt liv är kärt…”
Vid Sognsvann så stannade vi och tog dagens första kisspause och tömde våra skor på diverse ting, stenar, barr och dylikt. Då blev vi ikapp löpta av en annan löpare, jag tror han hette René Thomas. Det var i alla fall en trevlig prick som tog följe med oss. Vi pratade om våra bakgrunder och hur vi hamnade på Eco Trail Oslo, samtidigt som vi fortsatte springa.
Strax innan Holmenkollen så började jag känna mig tom på energi, mina steg blev inte lika kraftfulla som tidigare och jag halka efter mina två löpvänner. Det var krävande terräng med mycket uppför och stenig stig. Det dröjde inte länge förrän jag inte längre såg ryggen på Simon och René. Vid detta tillfälle kände jag mig nedstämd. Kroppen kändes inte bra och hjärnan började tänka en massa negativa tankar, att jag inte kommer klara detta. Jag hade inte kommit halvvägs genom racet och det kändes rent utav fördjävligt. Jag tog mig i alla fall till Supportstationen på Holmenkollen. Stannade och tog god tid på mig att äta tre-fyra bananer, drack mycket vatten. Jag tillbringade ca åtta, tio minuter där för att få ner min puls som låg alldeles för högt och som vägrade att gå ner. När hjärtat var lugnt och slog inte lika fort så fortsatte jag. Sakta men säkert. Det var fortfarande mycket uppför men det var enklare att gå raskt på asfalten och det krävdes mindre energi.
Den första positiva tanken jag fick efter detta var när jag kom upp till toppen av Tryvann Express liften. Detta är väldigt känd löpmark för mig, jag har sprungit mycket här tidigare. Då visste jag att det är nedförsbackar som väntar mig nu och utsikten var magisk. Man ser ut över vackra Nordmarka, kanske världens bästa bakgård, så nära en storstad. Jag tog följe med ett nytt gäng löpare, de var inte lika pratsamma men det gjorde inget, jag var vid denna tid inte jordens positiva människa. Men det jag sprang vidare.
Kilometerna rullade på ganska bra ned Sörkedalen, låg väl på runt 6:40 tempo. Jag blev omsprungen av en bekant man vid namn Jacob Jacobsen. Detta är en stark man med tjockt pannben. Han gav mig positiv energi och några uppmuntrande ord men försvann lika fort som han kom. Men det räckte för att få mig på bättre tankar.
Vid 50 km hade de upprättat en Supportstation, det var inte planlagt från början av Eco Trail teamet men jag blev otroligt glad för deras initiativförmåga. Jag har nog aldrig blivit så glad för att få dricka Squeezy energidryck, det var nästa så att tårarna kom. Jag fyllde även på min Camelbak och fortsatte sedan min resa.
Denna del av banan från Wyller in i Sørkedalen och till Fossum är relativt okänd mark för mig, har aldrig sprungit här tidigare. Det var fin miljö men ganska mycket asfalt att löpa på. Men en bit efter dryckstationen så blev det in i skogen igen och fina grusvägar och stigar. Jag sprang själv igen och det tog lite på min mentala kraft.
Det är ganska intressant med hur kroppen och hjärnan fungerar under lång fysikpåfrestning. Det går lite som en bergodalbana, upp och ner. Utan anledning kan man vara nere i en djup depression, gråta och tycka att livet är hemskt men efter en liten stund så är allt bra igen. Från gråt till skratt kan det vara några få sekunder. Det har såklart med sockernivån i kroppen och därför var jag väldigt glad att jag hade näst intill fyllt min löpsäck med energi gel. Jag har hittat min favorit gel som fungerar bra för mig. Den smakar gott, ger mig en jämn energinivå och påverkar inte min mage negativt. Det värsta är att man blir jäkligt trött på smaken efter en stund. Min gel smakar kokos och efter nästan 200g intag under
tävlingen så kommer det att dröja lång tid innan jag köper och äter en Bounty eller något annat som smakar kokos.
I skogen mellan 50 och 60 km så möte jag en hel del glada medtävlanden. Lite gott prat gör alltid att stegen blir lite lättare. Även fast man springer i myrmark som det var en del av på just denna del av banan. Min sko fastnade vid ett tillfälle och jag fick stanna och slita loss, tömma den på vatten och sätt på mig den igen. Jag tappade lite rytmen där och då men under längre lopp så börjar man uppskatta all forma av variation.
Det gick inte så fort för mig denna del efter myrincidenten. Min tid började krypa upp på runt 7 min/km. Motivationen var låg och det var många backar att bestiga här men så fick jag sällskap av en ung man som jag tyvärr aldrig fick namnet på. Han hjälpte mig mycket med att få upp farten och löpglädjen igen. Jag tog rygg på honom och vi hjälptes åt att hitta rätt väg. Hela banan var utmärkt med gula band, en jättefin och stor insatts av Eco Trail teamet men ibland så var det lite för långt mellan banden och de var lite svåra att se, just för den ljusa gula färgen. Men för det mesta så gick det alldeles lysande att hitta rätt väg.
Vi sprang på i ett gott tempo, jag och min nya bästa namnlösa vän. Vi visst att vi började närma oss Fossum och den sista matstationen. Efter den skulle det bara vara 20 mil kvar. En lätt match om man har tagit sig 60km. När jag skriver detta så ser jag inte lika lätt logiken i min tanke men det var en glasklar tanke vi hade när vi kom till Fossum. Där bjöds det på Coca Cola, chips, nötter och världens saftigaste apelsiner. Det var en fest utan dess like, det var FredagsMys på en lördag. Detta med cola har jag aldrig förstått. Jag är inte speciellt förtjust i läsk generellt sett och att dricka något med kolsyra i framförallt när man springer har en väldigt bubblande effekt på mig. Så colan hoppade jag över. Men jag åt kopiösa mängder nötter och 8 stora apelsinklyftor. Jag kände fysiskt energin spred sig i kroppen på mig när dessa läckerbitar kom ner i magen på mig.
Från Fossum ner till Lysaker är det naturskönt. Man springer i en fantastisk lövskog längst älven. Vissa delar är ganska tekniska, smal stig som går på kanten av en brant ner mot älven. Ibland är det ett räcke för att det är så pass brant så man kan hålla i sig så man inte trillar ner. Dessa räcken var fina hjälpmedel att dra sig i när jag skulle ta sig upp för någon liten backe.
Det gick lagom fort på denna del av racet. Mina ben var som gele, sönderkokad spagetti och gummiband på en och samma gång. Vi låg på runt 6:30 min/km. Jag tappade bort min följeslagare en gång men återfann han en kort stund senare. Jag var otroligt glad för det, för hans närvara gjord mycket för mig den sista biten av detta lopp. Vi pratade mycket om hur långt det var kvar av banan och vi blev nästan lite irriterade och extremt oeniga med dessa skyltar som stod uppsatta längst vägen och som visade hur långt det egentligen var kvar till mål. De stämde aldrig med vad vi ansåg vara rätt.
När vi lämnade den vackra skogen och glittrande älven och kom ut vid Lysaker så var det med stor glädje i våra hjärtan. Visst det var nästa 10km kvar på stenhård asfalt men samtidigt så var det ju ingenting jämfört vad vi hade sprungit. Fördelen med asfalt är att det är ett snabbt underlag att löpa på. Vi fick upp farten ännu mer och sprang här på ca 5 min/km.
Varje steg som vi tog på denna del var stora kliv mot målet vid Operan. Banan är platt och asfalten är garanterat den bästa i hela Norge. Det var en liten uppförsbacke vid Skøyen och den kändes otroligt tungt i låren. I vanliga fall så skulle man inte ens kalla det för en backe men där och då så var det Mount Everest för mig. Längst Frognerstrand och E18 som kanske är den tråkigaste delen av banan så var det tungt, ingen variation och även fast benen slet i varje steg så kändes det som man stod stilla. Vidare ut på Aker Brygge så fick man variation, det var slalomlöpning mellan turister som inte förstod att det var ett löplopp på gång. Vi sprang förbi en kille som stod och sålde sockervadd/sockerspinn och när den ljuva doften träffade min näsa så blev jag knäsvag. Det var och är den mest underbara doft jag har upplevt i hela mitt liv.
Att sedan få se Operan var en ren glädje. Smärtan i låren och vaderna var så intensiv och bara tanken av att jag snart skulle vara i mål gav mig tårar i ögonen. Min namnlösa vän hade jag lämnat bakom mig och det gav mig dåligt samvete. Han hade ju hjälp mig så mycket de sista 27 km och jag bara drar ifrån honom som tack. Jag tänkte en kort tid på att stanna och vänta in honom men när jag vände mig om så såg jag honom inte och bestämde mig för att köra mitt eget race till mål.
När jag runda Operan och fortsatte ut mot Sukkerbiten kände jag inte smärtan i benen längre. Jag bara sprang! Man kan inte kalla det en sprut men en minimalistisk tempoökning var det i alla fall det jag gjorde de sista 300m in till mål. Vid den röda bananen med HH logan på, som var själva målet, så stod det ett känt ansikte – Robert Henriksen. Denna underbara man mötte mig med en stor björnkram och en flådig ECO TRAIL medalj. Det var en sådan magisk känsla att passera mål strecket och ha genomfört 80km löpning att det inte går att beskriva i ord. I målområdet möttes jag av Simon, mannen med det stora hjärtat, det gigantiska leendet och de snabba benen. Kramar och high fives utdelades i en härlig symbios. Även Altra teamet mötte upp mig med en hjärtlig dunk i ryggen och en fråga: ”Visst var skorna bra”. Jag nickade apatiskt som svar.
Sammanfattningsvis så kan jag medge att jag hade det fantastiskt på detta äventyr som folk kallar ECO Trail Oslo. Banan var magisk och väldigt varierande. Den tar dig runt i en storstad men bjuder på en otroligt vacker natur i skog, vid sjöar och älvar. Ett stort tack till arrangörerna för att ni styrde upp detta lopp så himla bra samt att ni gjorde det på ett miljövänligt vis. Jag vill också tacka Simon min vän, den namnlösa löparen, Espen och Lars på Getvital Sports.
Minnen som jag sent kommer glömma efter denna dag är sångstunden med Simon, apelsinklyftorna vid Fossum och att jag genomförde ECO Trail Oslo 80km på 08:53:40. Jag klarade mitt mål.
Nu blir det lite vila och återhämtning men om två veckor är det dags för nästa tävling – Borås Swimrun.
——
Simon
Efter några lätta och glada mil tillsammans med min vapendragare Pontus skildes våra vägar upp mot Frognersetern. Hittils hade det varit en härligt resa men nu började racet på riktigt.
För en oerfaren ultralöpare så kunde jag aldrig tänka mig att man skulle behöva gå så mycket som man gjorde. Från Holmenkollen och upp till Tryvann tornet så var det nästan konstant stigning. Här började man förstå att nu var det bara att bita ihop och fokusera på att ta sig i mål istället för att kämpa för en bra tid.
Backarna ner mot Sörkedalen kändes i låren men här rullade det på ganska bra iallafall. Nere i dalen blev det asflats väg och här tänkte jag att nu gasar vi på lite men det var som att möta väggen. Hade inte mycket kraft i bena och även mental var man ganska lågt just nu.
Det kändes som det var väldigt långt till nästa matstation. Men man pinnade på och hamnade i en trevlig liten grupp av löpare. Precis innan Sörkedal skola var den någon som sa att man hade placerat ut en extra matstation! Vilken lycka!!!
Härifrån var det uppför i många kilometrar men det var nästan skönt att möta backarna nu. Då kunde man ju gå!! Mellan kilometer 50 till 60 kändes det som som man knappt kom framåt, klockan tickade men inga kilometer skyltar dök upp! Men med hjälp av trivsamt sällskap så kom vi äntligen till Fossum. Här servades kanske världens bästa apelsiner.
Nu började ett pirra till i kroppen av lycka. 20 km kvar. Detta fixar jag! Nu fick jag återigen energi och det kändes så bra som det går att känna efter 60 km. Det var underbar löpning längs med Lysaker elven. Tekniskt svårt men härligt.
Ner vid Lysaker var det ju bara slutspurten kvar men här tvingades jag sänka tempot en del för att få en behaglig resa in i mål. När man såg Operan var det så otroligt mycket känslor som kom fram. Visst inte om man skulle skratta eller gråta, så jag valde det sista.
Dom sista 200 meterna la jag in en spurt och det kändes som man ”flög” in i mål på tiden 8:37.
Detta lopp var hur bra som helst. Det hade allt. Ibland möte man väggen så hårt och tänkte att man kanske skulle ta och sluta med löpningen trots allt. Men det tog inte lång tid innan man fattade att det är pga löpningen man fick uppleva det här.
Ett minne för livet.
